Tiden springer iväg

För ca två veckor sedan kom vi till Uganda och vi har sedan dess varit med om otroligt mycket. Värmen känns inte längre lika tryckande som den gjorde när vi kom och det känns lite absurt att tänka att det nästan är vinter hemma när man sitter i den ljumma morgonluften, njuter med en kopp kaffe, en god bok och soluppgång.

De första tre veckorna av vår praktik är i pediatrik på Mulago Hospital som ligger ca 25 min promenad från Makarere Campus där vi bor. På vägen dit korsar man ett par bilvägar och det är alltid lika spännande och kaotiskt att ta seg igenom trafiken. 2-filsvägar men betydligt fler bilar än så i bredd, och i tillägg en myriad av bodaboda (anarkistiskt manövrerad mopedtaxi) som i bästa fall följer körfältsriktningen. För att komma över till andra sidan vägen gäller det bara att kasta sig ut mellan bilarna där det ser ut att vara en marginellt större lucka, ju större bil man går ut framför desto mindre risk för att bli påkörd. Förhoppningsvis är trafiken så tjock att det står helt stilla.

Sjukhusområdet består av flertalet byggnader med de olika avdelningarna och vi roterar mellan de olika avdelningarna. Vi har fått vara med avdelning för hjärt- & lunga, infektion, neurologi och mag-tarm. I tillägg finns det specialavdelningar för sickel cell anemi samt undernäring. Standarden på avdelningarna skiljer sig mycket åt men även de bäst utrustade och nyligast renoverande har en standard som är långt från det vi är vana med hemifrån. Det är stora patientsalar med många sängar och det är många ljud, lukter och synintryck att försöka ta in. I de gamla metalramssängarna ligger barn med varierande grad av sjukdom, och mammor (eller pappor, far/morföräldrar eller annan anhörig) sitter på mattor på golvet vid sina barn. Det är svårt att få grepp om rutinerna och läkarronderna på avdelningarna, mycket verkar bero lite från dag till dag och det är svårt att få en översikt. Läkarna är väldigt duktiga på att berätta för oss studenter vad som sker och vilka undersökningar och behandlingar som patienterna borde ha. Men, många av undersökningarna måste patienterna/föräldrarna betala för själva, och ofta har de inte möjlighet till det. Istället får läkarna utifrån de resurser och den information som finns försöka lirka sig fram till en trolig diagnos. I tillägg saknas ofta utrustning som vi hemma tar som en självklarhet, t.ex. termometer, blodtrycksmanschett, provrör och det har skett att strömmen har gått på sjukhuset som kan få stora konsekvenser för patienter när inte reservaggregat startat tillräckligt fort. Jag förundras över läkarnas tålamod trots begränsningar och motgångar, den energi och tid som de lägger i arbetet även när det ser hopplöst ut. Man gör det man kan med de resurser man har och sedan får resten läggas i Guds händer.

Men, vi har inte bara varit på sjukhuset utan har passat på att försöka se lite mer av Kampala och Uganda också. Hittills har vi hunnit med en helg vid Sipi falls, ett fint naturområde ca 5-7 timmar med bil utanför väst från Kampala (det är omöjligt att ange tiden noggrannare än så med tanke på trafikkaoset). En vandringstur genom landskapet för att se de 3 vattenfallen med tillhörande rappelling ner vid sidan av största – ca 100 m ner! Ett par av oss tog chansen att klättra på en av de naturliga vulkanstensklätterväggarna. Vilken otrolig utsikt över dalen! Och som sig bör när man befinner sig i ett kaffeland passade vi på att lära oss mer om kaffe, och fick tillverka vårt eget – från solmogen kaffeböna till färdigt kaffe – något av ett hantverk. Kanske inte lyckades tillverka det allra mest välsmakande kaffet rent objektivt, men bemästringskänslan att ha gjort det själv, sällskapet och omgivningarna gjorde det till en av de godaste kopparna kaffe på länge.

Och annars rullar tillvaron och «vardagen» på här i Kampala. Varje morgon möts vi av framdukad frukost, varierande med omelett, samosas eller chapati tillsammans med färskpressad juice. I centrum finns det gott om butiker med ett överflöd av färglada, stomönstrade tyger där man kan beställa skräddarsydda plagg. På väg genom campusområdet ser man Maraboustorkar som strosar runt på vägen och gräsmattorna.

Tiden har verkligen rusat förbi, och det börjar kännas som att de sex veckorna som vi ska vara här kommer att kännas som en ganska kort tid ändå…

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *